Lilla C har ju varit väldigt tidig med…ja med allt. Vill bara äta själv sedan första smakproven, förstod direkt att skeden ska in i munnen, snabb med att krypa, att sitta upp, att stå upp och hon började gå vid 9 1/2 månad och nu går hon i en väldans fart. Ibland väljer hon dock hellre att krypa då det går fortare.
Jag som lite naivt trodde att jag skulle ha det lugnt och skönt när hon på sin höjd kanske skulle hasa runt lite…nix pix, jag håller mig i form kan man säga. Upp för trappan, upp i soffan, upp i fönstret ut på altanen, runt knuten och snabbt snabbt iväg…
Men det är ju också så roligt att se hur hon kämpar, tappar balansen, hittar balansen, lyckas parera och glädjen när hon lyckas ta några steg. Tänk om man kunde behålla den där kämparglöden genom hela livet. ”Never give up” och ”practice makes perfect” har aldrig känts mer rätt.
Det händer ju också så mycket så fort. Hon växer, håret växer, hon provar nya ljud, får nya favoritleksaker och ny favoritmat. Eller en sak består och det är begäret efter blåbär. Det är helt galet hur hon slukar dem. Så det gäller att man bunkrar upp så man klarar frukosten.
Två nya grindar är i alla fall uppe nu så nu är nästan alla flyktvägar eliminerade 😉
Fortsättning följer….
